Förnyelse av den gröna rörelsen - ekofeminism
30.04.2010
Elsa Westerlund har skrivit en mycket intressant artikel om genusperspektiv i miljödebatten. Hon drar paralleller mellan patriarkatet och miljöproblem.
Begreppet ekofeminsim kan låta krystat och konstruerat och framkalla spyreflexer hos många, inte minst hos mig själv. En klar association med klassiskt kvinnliga värden som bara förstärker vissa “biologiska könssanningar”, som att kvinnan av naturen skulle ha större skötseldrift och därför också är mera miljövänlig, när avsikten är att bryta ner den sortens fördomar. I själva verket är ekofeminsimen ett högaktuellt ämne som kombinerar två mycket tidsenliga begrepp, feminism och ekologi, som tillsammans skapar ett begrepp som tilllför nya dimensioner till den ofta slentrianmässiga debatten vad gäller dessa ämnen. Den ekofeminsitiska rörelsen är någorlunda etablerad idag men saknar trots sina många poänger en klar politisk styrka.
Kärnan i ekofeminsimen är uppfattningen om att det är samma förtrycksmekanismer i människan, främst den vita mannen, som får denna att anse sig stå ovan allt annat, t.ex, naturen, och som förtrycker kvinnan och tilldelar det kvinnliga könet ett intrumentellt värde. Ekofeminsimen försöker bryta ner det dualistiska dominansförhållandet mellan två parter, exemeplvis man-kvinna, människa-natur. Kvinnan och naturen likställs och ses här som endast någonting av instrumentellt värde för att tillfredsställa patriarkatet. Många förhåller sig väldigt kritiskt till ekofeminsimen just av den orsaken att den s.k särartsfeminsimen, som många feminister tagit avstånd ifrån, ofta ses som accepterad inom den ekofeministiska rörelsen. Man anser att ekofeminismen drar självklara paralleller mellan naturen och det kvinnliga könet, som snarare hjälper än stjälper sterotypa upfattningar om biologiska skillnader mellan könen, användningen av uttrycket “moder jord” som många delvis felaktigt ser som typiskt ekofeministiskt är ett utmärkt exempel på detta.
Att endast fokusera på dethär vore dumt då det faktiskt finns viktiga poänger gällande ekofemnsim, och ett genusperspektiv på klimatdebatten i allmänhet. Under industrialismens uppgång, då miljöförstöringen explosionsartat trappades upp, förtrycktes också kvinnan på ett annat sätt än någonsin förut, vilket det i sig redan bevisar ett samband. Undersökningar gällande sambandet mellan kön och klimat har gjorts på senaste tiden och visar att män och kvinnor påverkas på olika sätt av klimatförändringen. Globalt sett lämnar kvinnor och män olika stora klimatavtryck efter sig, till följd av skillnader i matvanor, konsumtionsmönster och transportion. Studier visar också att kvinnor i fattiga länder kommer att vara de värst drabbade av klimatförändringen eftersom makt över landområden, pengar och den personliga rörelsefriheten har visat sig vara avgörande i frågan om anpassningen till klimatförändringar, vilket fattiga kvinnor ofta saknar. De två förtryckta parterna i ett kanske något förenklat dominansförhållande drabbas båda två av liknande förtrycksmekansimer. Hela klimatdebatten är också internationellt sett dominerad av män och det är fortfarande de analyser gjorda av män som får mest utrymme i den offentliga debatten.
Feminsimen i sig står för tillfället i någon sorts medieskugga och är inte på långt när lika uppmärksammat som miljöfrågor är. Bägge innehåller ändå samma tes, ett försök att upphäva maktstrukturer och dominanstänkande, vare sig det gäller tärandet av miljön eller förtryckandet av kvinnor. Inom ekofeminsimen har detta dragits ett steg längre, och man hävdar att det är samma part som styr i båda fallen, innan man har upphävt dessa maktförhållanden kan varken naturen eller kvinnan bli fri. Man kan naturligtvis ifrågasätta sambandet mellan miljöförstöring och kvinnoförtryck men att dominanstänkandet ligger grund fär båda råder det mindre delade åsikter om. Det blir lätt ganska vagt och förenklat när man talar om olika parter i ett maktförhålande som självklara, exakt vem/vilka är det som förtrycker vem och står i så fall inte detta för en grovt generaliserad bild? Ekofeminismen drar detta något generaliserande och sterotypa tänkande ännu längre och grövre paralleller dras vilket kan framkalla en kritisk hållning hos många.
Behovet av en förnyelse och ett nytt perspektiv på två ganska genomdiskuterade, och framför allt, diskuterade på samma sätt, är nog många ändå överens om. Att ge feminsimen en ny grund genom att tilldela den en grön, ekologisk dimension kan utgöra ett bra alternativ till den ganska stillastående debatten på dessa områden. Sambandet mellan miljöförstöring och kvinnoförtryck är inte direkt påfallande men ett större etablering av ekofeminsimen skulle ge ett upsving och en förnyelse av två ibland alltför lite, eller på alltför fel sätt, uppmärksammade ämnen.
