Tillbaka
Utgångspunkten måste vara att det ligger i kapitalismen natur att skapa oenighet inom arbetarklassen, eftersom en enad arbetsklass är det enda som kan fälla den ägande klassens styre. Genom att förespråka girighet och en strävan efter egen vinning som grunden för vårt samhälle, skapar kapitalismen fiktiva konflikter människor emellan. Ett klart exempel på detta är förekomsten av nationalism och rasism av alla dess slag, som bygger på att skapa hat och antagonism mellan arbetare av olika ursprung och från olika länder.
Till denna form av fiktiv konflikt kan vi även räkna de motsättningar inom vänstern som inte grundar sig på någon verklig ideologisk meningsskiljaktighet (jämför: förhållning till t.ex. statens roll). En sådan är den fiktiva motsättningen mellan den traditionella proletära arbetarklassen, vars huvudsakliga identitet bygger just på att vara arbetare, och den (till synes) mera ”värdebaserade” vänstern, som i många fall utgörs av personer vars klasstillhörighet enligt gammalmodiga definitioner av ”arbetarklass” kan vara relativt svårdefinierbara. Grupperna kunde definieras och separeras i a) ”proletariat” och b) ”prekariat”. Om vi vill karikera dessa två gruppers representanter kunde vi måla upp två personer:
a ) tillhör en traditionell yrkesgrupp och utgår från fast anställning, är fackligt aktiv på sin arbetsplats och inom sitt fackförbund och ser som sin huvudsakliga identitet just att vara ”arbetare”. Kämpar för förbättrade arbetsförhållanden, högre löner, mot avsägningar etc.
b) studerar eller är redan akademiskt utbildad, snuttjobbar, definieras ofta utgående från olika värden och kämpar vid sidan om sin egna utkomst för en eller flera mer specifika frågor, t.ex. miljö, HBTIQ, rörlighet, stadsutrymme etc.
Inom bägge grupper finns personer av olika åldrar och med olika förhållningar till partipolitisk verksamhet. Likaså finns det inom båda grupper olika syner på att se just sin egen aktivism som en del av någon större ideologisk helhet, dvs. ”kampen”. Den fiktiva konflikten dessa två grupper emellan ligger i grunden till många onödiga meningsskiljaktigheter, men åskådliggörs på ett bra sätt då det kommer till miljöfrågor.
Vi måste dock först skilja åt medelklassig feelgood-miljöaktivism (vars syfte enbart är att skapa en grönare form av det rådande kapitalistiska styret) från en miljörörelse som inser det destruktiva för både människa och natur i kapitalismens strävan efter oändlig vinst. Men även denna rörelse hamnar tyvärr ibland i konflikt med sina egna bundsförvanter inom arbetarklassen då den fiktiva konflikten mellan arbetare och naturskydd uppstår. Den industri som grupp a) säljer sin arbetskraft till fungerar per definition på ett icke hållbart sätt, och grupp b) strävar efter att sätta stopp på denna miljöförstörelse. Grupp a) upplever detta som ett hot mot sin utkomst på samma sätt som om arbetsgivaren skulle lägga ner eller flytta bort arbetsplatser, och grupp b) blir på ett vidrigt sätt likställd med arbetsgivarens vinstintresse. Grupp b) upplever däremot arbetarnas strävan efter tryggad utkomst som ett ställningstagande för bolagets verksamhet och likställer därmed lika vidrigt grupp a) med den ägande klassens likgiltighet till en hållbart handlande. Resultatet är en ”loose-loose situation” av destruktivaste slag.
Lösningen till det ovan illustrerade exemplet är ju givetvis en insikt i att det gemensamma målet bör vara ett avskaffande av lönearbete genom att vi övertar produktionsmedlen från den ägande klassen. Genom att avskaffa strävan efter oändlig vinst kan vi även övergå till en hållbar, miljövänlig produktion, som både motsvarar den verkliga efterfrågan, och som regleras av de begränsningar som miljön ställer.
Den fiktiva konflikten kan även på andra sätt krossas, däribland olika gemensamma projekt före en helhetlig omstrukturering av samhället. Under den pågående strejkvågen i Finland kan vi hitta ljusglimtar, då det traditionella proletariatet kämpat sida vid sida med prekära nya grupper t.ex. studeranden, mycket till tack Vastavoima- rörelsens brobyggande arbete. Som en konkretisering av detta växande samarbete bör nämnas stuvarnas demonstration 11.3, där det vid riksdagshusets trappor serverades även vegetarisk ärtsoppa till demonstranter. Detta om något är ett hoppets tecken.
Fiktiva konflikter som hinder
30.04.2010
Vi välkomnar Valter Söderman till Frekvens- kollektivet! Hans första artikel behandlar inbillade konflikter mellan arbetare och arbetare, och hur detta märks speciellt när man kommer till miljöfrågor.
Konflikt utgör i sig något positivt, eftersom vi i en konfliktsituation åskådliggör våra (oftast teoretiska) vapen mot vår motpart. Det är genom konflikter vi når våra segrar, och därför är ett konfliktsökande arbetssätt ett måste för vänstern.Utgångspunkten måste vara att det ligger i kapitalismen natur att skapa oenighet inom arbetarklassen, eftersom en enad arbetsklass är det enda som kan fälla den ägande klassens styre. Genom att förespråka girighet och en strävan efter egen vinning som grunden för vårt samhälle, skapar kapitalismen fiktiva konflikter människor emellan. Ett klart exempel på detta är förekomsten av nationalism och rasism av alla dess slag, som bygger på att skapa hat och antagonism mellan arbetare av olika ursprung och från olika länder.
Till denna form av fiktiv konflikt kan vi även räkna de motsättningar inom vänstern som inte grundar sig på någon verklig ideologisk meningsskiljaktighet (jämför: förhållning till t.ex. statens roll). En sådan är den fiktiva motsättningen mellan den traditionella proletära arbetarklassen, vars huvudsakliga identitet bygger just på att vara arbetare, och den (till synes) mera ”värdebaserade” vänstern, som i många fall utgörs av personer vars klasstillhörighet enligt gammalmodiga definitioner av ”arbetarklass” kan vara relativt svårdefinierbara. Grupperna kunde definieras och separeras i a) ”proletariat” och b) ”prekariat”. Om vi vill karikera dessa två gruppers representanter kunde vi måla upp två personer:
a ) tillhör en traditionell yrkesgrupp och utgår från fast anställning, är fackligt aktiv på sin arbetsplats och inom sitt fackförbund och ser som sin huvudsakliga identitet just att vara ”arbetare”. Kämpar för förbättrade arbetsförhållanden, högre löner, mot avsägningar etc.
b) studerar eller är redan akademiskt utbildad, snuttjobbar, definieras ofta utgående från olika värden och kämpar vid sidan om sin egna utkomst för en eller flera mer specifika frågor, t.ex. miljö, HBTIQ, rörlighet, stadsutrymme etc.
Inom bägge grupper finns personer av olika åldrar och med olika förhållningar till partipolitisk verksamhet. Likaså finns det inom båda grupper olika syner på att se just sin egen aktivism som en del av någon större ideologisk helhet, dvs. ”kampen”. Den fiktiva konflikten dessa två grupper emellan ligger i grunden till många onödiga meningsskiljaktigheter, men åskådliggörs på ett bra sätt då det kommer till miljöfrågor.
Vi måste dock först skilja åt medelklassig feelgood-miljöaktivism (vars syfte enbart är att skapa en grönare form av det rådande kapitalistiska styret) från en miljörörelse som inser det destruktiva för både människa och natur i kapitalismens strävan efter oändlig vinst. Men även denna rörelse hamnar tyvärr ibland i konflikt med sina egna bundsförvanter inom arbetarklassen då den fiktiva konflikten mellan arbetare och naturskydd uppstår. Den industri som grupp a) säljer sin arbetskraft till fungerar per definition på ett icke hållbart sätt, och grupp b) strävar efter att sätta stopp på denna miljöförstörelse. Grupp a) upplever detta som ett hot mot sin utkomst på samma sätt som om arbetsgivaren skulle lägga ner eller flytta bort arbetsplatser, och grupp b) blir på ett vidrigt sätt likställd med arbetsgivarens vinstintresse. Grupp b) upplever däremot arbetarnas strävan efter tryggad utkomst som ett ställningstagande för bolagets verksamhet och likställer därmed lika vidrigt grupp a) med den ägande klassens likgiltighet till en hållbart handlande. Resultatet är en ”loose-loose situation” av destruktivaste slag.
Lösningen till det ovan illustrerade exemplet är ju givetvis en insikt i att det gemensamma målet bör vara ett avskaffande av lönearbete genom att vi övertar produktionsmedlen från den ägande klassen. Genom att avskaffa strävan efter oändlig vinst kan vi även övergå till en hållbar, miljövänlig produktion, som både motsvarar den verkliga efterfrågan, och som regleras av de begränsningar som miljön ställer.
Den fiktiva konflikten kan även på andra sätt krossas, däribland olika gemensamma projekt före en helhetlig omstrukturering av samhället. Under den pågående strejkvågen i Finland kan vi hitta ljusglimtar, då det traditionella proletariatet kämpat sida vid sida med prekära nya grupper t.ex. studeranden, mycket till tack Vastavoima- rörelsens brobyggande arbete. Som en konkretisering av detta växande samarbete bör nämnas stuvarnas demonstration 11.3, där det vid riksdagshusets trappor serverades även vegetarisk ärtsoppa till demonstranter. Detta om något är ett hoppets tecken.
