Medelklass - behovet av en ny klassanalys

30.04.2010

Mattias Lehtinen fortsätter med klassrelaterade artiklar. Denna gång skriver han om medelklassen som samhälleligt subjekt och relationen till miljörörelsen och vänstern.

En av de viktigaste ändringarna i klassmentalitet på 1900-talet måste ha varit uppkomsten av den s.k. medelklassen, ett begrepp som den bredare vänstern tyvärr till en viss del inte har förstått att undersöka tillräckligt noggrant för att kunna få ett grepp om hur denna klass skulle fungera. Själv ser jag medelklassens som en av de viktigaste nycklarna för att förstå den moderna klasstillhörigheten och därigenom även viktiga insikter av hur människor uppfattar sig sin egen ställning och plats i samhällslivet. Det är på den grund jag tänker försöka gestalta den ändring som skett i klasstillhörighet genom att se på begreppet medelklass.

Vad är då denna medelklass i konkret bemärkelse, själva ordet ger oss till att börja med två möjligheter att förstå sig; den klass som skulle befinna sig mellan den förmögna och den fattiga eller den klass som skulle utgöra medelnivån av rikedom i samhället, i Finland kan man väl ganska lugnt säga att dessa båda gäller för vår medelklass. Men i grund gäller det en intressant mental bild om medelklassighet, de som är medelklass har "allt gjort för sig", de har en lägenhet (kanske i egen ägo), en bil, två barn, en hund och alternativt kanske ett litet egenföretag. Medelklassen innehåller alltså inte bara kravet på medelnivå av inkomster i samhället men den är även normalen av denna rikedom, den nivå som man skall uppnå efter vilken det egentligen inte mera är nödvändigt att arbeta sig till mera pengar och kapital. Medelklassen utgör på samma gång det subjekt som miljörörelsen har förstått att fokusera på (och med miljöfokus på medelklass menar jag en salig blandning av ekokonsumtion och vatten-åt-fattiga-barn-för-en-euro-projekt/"We are the world"-barnkör-humanistdamerna-och-herrarna-gråter-tv-insamlingar.)

Att medelklassen är ett viktigt subjekt för miljörörelser och miljöpolitik är klart ifall man tänker över just det ovannämnda faktum att medelklassen utgör den "normala", eftersträvansvärda, nivån för konsumtion och ägande. Vill man gå in och förändra folkets konsumtionsvanor eller inställningar till natur så måste man förstå att locka till sig medelklassen och ändra på den tänkta "normalnivån av konsumtion" såsom ekotänkandet i handel verkar till en viss grad ha lyckats göra. För vänsterrörelsen utgör medelklassen tyvärr inte ett lika gynnsamt subjekt, eller bättre uttryckt så är det inte medelklassen som är problemet utan vänstern som inte haft tillräckligt men insikt att kämpa mot rätt mål.

En av de mera destruktiva sidorna av hela medelklassbegreppet är dess tendens att förvränga klassförhållanden. Detta kan klarast märkas om vi ser på dikotomierna klassidentitet - inkomster och klassidentitet - klasstillhörighet. Jag tänker exemplifiera med vår ovannämnda medelklassist som är en redig egenföretagare, äger sitt eget hus och kanske till och med en liten marknadslokal. Låt hans inkomster vara grundmedelklassnivå alltså ca. 35000- 40000 € /år, han livnär sig endast på sitt eget arbete och gör antagligen alla de sysslor själv som krävs för att hålla ett egenföretag fungerande, en tvättäkta grundpelare av samhället med andra ord.  Hans politiska bas är högst antagligen inte med vänstern, han håller på något borgerligt parti som ser till att flirta med hans företagsamhet.  Men är inte redan här något som är på tok, vi har en hel hop med människor som småföretagare som i arbetstid antagligen arbetar längre dagar än de flesta klassiska arbetargrupper, och dessa personer identifierar sig som medelklass och företagare men förbiser det grundläggande faktum att de är en arbetargrupp i vänstermening på personlig nivå. I alldeles klassisk analys förstås inte eftersom de inte är utsatta för någons utsugning, men vi kan ju fråga oss om tjänstemannagrupperna (som ofta också räknas till medelklassens territorium) heller blir utsugna av någon för att förtjäna sin lön (i så fall högst staten). Det som är mest chockerande är just det faktum att denna gråa zon av arbetskraft inte ser sig själv som arbetare, de ser sig som medelklass endast för att de har den minimigrundnivå av säkerhet i livet som varje människa väl logiskt borde ha: mat, bostad, familjemöjlighet, utbildning och lite pengar att röra sig med. Det är här dikotomin klassidentitet och inkomster kommer in, klassidentiteten är så vilseledd att en person som alldeles klart skulle borda identifiera sig med vänstern dras genom medelklassens införande mot högern. Han har kanske högre inkomster än t.ex. den som sköter barn och åldringar eller sitter i butikskassan, men han är inte heller nära den grupp av inkomster som skulle möjliggöra storföretagsamhet eller liknande borgarskap i klassisk mening, han har inte heller någon influens eller makt att tala om alltså är han i exakt samma mängd i behov av politiska medel som arbetaren vid butikskassan är . Här kommer också den stora klyftan mellan identitet och tillhörighet in, att man i reell mening tillhör en klass men inte identifierar sig med denna; detta är ett av de stora problemen som den moderna vänstern borde gå in för att lösa med hjälp av en omfattande ny klassanalys av samhället.