Tillbaka
Jag tänker helt kallt åsidosätta resten av Barometern 09, och endast fokusera på faktumet att unga är minst intresserade av miljöfrågor av de tillfrågade.
För det första måste man uppmärksamma miljörörelsens medelklasstämpel, som så småningom tatuerats på rörelsens bröst. De radikala nätverken som jäste efter Koijärvi har exploderat i tusen bitar och fallit in här och där. Efter institutionaliseringen har de radikala nätverken mist sin roll som politiskt relevant subjekt. Enstaka anarkistiska splittror har ändå överlevt, i Finland är Hyökyaalto och Takku de mest framstående.
Med jämna mellanrum dyker det upp försök att ”aktivera unga”, försök som ofta slutar i pinsamma magplask och misslyckanden. Om vi nu för enkelhetens skull räknar bort aktivism vars främsta identitetsbyggande faktor verkar vara just aktivismen. Tuffa flygblad och PowerPoints med coola effekter är passé och pinsamt.
Och när flygbladen och PowerPointen inte fungerar, glider spekulationerna om de bakomliggande orsakerna till denna statistiska skamfläck in på smutsigt vatten. Allt från spekulationer om hemsidans layout är tillräckligt ”ungdomlig” till konstateranden att ”ungdomarna är så dumma att de inte förstår.” Den förstnämnda är åt skogen, den sistnämnda förtjänar ett långfinger.
Så, var gömmer sig de verkliga orsakerna? För att svara med en enda mening citerar jag en 22- årig, anonym kvinna som blev citerad i Talousasiaa Opiskelijoille 19.3.2010. Kommentaren är hennes syn på dagens samhälle och framtiden:
"Meneekö Suomessa kaikki asiat kokoajan enemmän päin vittua ja sama maailmantalouden ja ympäristöasioiden kanssa?”
Unga känner ökad osäkerhet och rädsla, de (vi) utesluts ur den etablerade arbetsmarkanden och många känner ångest för framtiden. I den här situationen har miljörörelsen inte lyckats framställa sig som en attraktiv plattform för politisk påverkan. Kampen om de materiella tillgångarna prioriteras, inte miljön. Klart att miljörörelsen inte är ensam om detta problem, till exempel har samtliga partipolitiska ungdomsorganisationer (Vänsterunga enda undantaget) ett sjunkande medlemsantal. Så, vad borde man gräva fram ur verktygslådan?
Det har sporadiskt ekat krav på grundinkomst från prekariatrörelsen och studentnätverken, men någon politiskt intressant diskussion om ämnet har vi inte haft på några år. Det skulle vara på sin plats nu.
Grundinkomst är något som även borde ligga i miljörörelsens intressen. Arbetaren idag är fastkedjad i en spiral av osäkerhet, och vinglar utan stadig plattform i ett maskineri som (även) ur en grön synvinkel kräver stora, strukturella förändringar. Grundinkomst skulle innebära att människor till en betydligt större utsträckning skulle kunna kontrollera sina liv, och möjligheten att vägra arbeta skulle öppna sig. Grundinkomst är den plattform (vi) arbetarklassen i det moderna samhället saknar. En plattform som skulle ge balans till dagens vinglande från lucka till lucka, från skitjobb till skitjobb.
Påtvingande av arbete är den huvudsakliga formen av social kontroll, eftersom man tvingas arbeta för att få materiella tillgångar över huvudtaget. Grundinkomst skulle vara en klubba i huvudet på denna kontrollmekanism. Detta skulle möjliggöra större resurser även för miljörörelsen, då människor till större utsträckning kunde välja vad de ägnar sig åt. Idag ägnar sig många endast åt arbete eftersom det inte finns andra möjligheter. Hyran och maten måste faktiskt betalas.
Grundinkomst är inte den avgörande vänsterkroken som knockar ut systemet, men den skulle ge möjlighet till ett liv som inte går enligt kapitalets manus.
Politik är inte roligt
12.04.2010
En artikel om prekarisering och ungdomarnas bristande intresse för miljöfrågor. Av Valter Sandell, som är civiltjänstgörare på Natur och Miljö.
För några dagar sedan mättes finlandssvenskarnas attityder till miljöfrågor i Barometern 2009. Resultatet var föga överraskande: Av alla tillfrågade var unga den gruppen som var minst intresserad av miljöfrågor överlag. Spekulationerna om de bakomliggande orsakerna resulterade inte i något greppbart eller trovärdigt.Jag tänker helt kallt åsidosätta resten av Barometern 09, och endast fokusera på faktumet att unga är minst intresserade av miljöfrågor av de tillfrågade.
För det första måste man uppmärksamma miljörörelsens medelklasstämpel, som så småningom tatuerats på rörelsens bröst. De radikala nätverken som jäste efter Koijärvi har exploderat i tusen bitar och fallit in här och där. Efter institutionaliseringen har de radikala nätverken mist sin roll som politiskt relevant subjekt. Enstaka anarkistiska splittror har ändå överlevt, i Finland är Hyökyaalto och Takku de mest framstående.
Med jämna mellanrum dyker det upp försök att ”aktivera unga”, försök som ofta slutar i pinsamma magplask och misslyckanden. Om vi nu för enkelhetens skull räknar bort aktivism vars främsta identitetsbyggande faktor verkar vara just aktivismen. Tuffa flygblad och PowerPoints med coola effekter är passé och pinsamt.
Och när flygbladen och PowerPointen inte fungerar, glider spekulationerna om de bakomliggande orsakerna till denna statistiska skamfläck in på smutsigt vatten. Allt från spekulationer om hemsidans layout är tillräckligt ”ungdomlig” till konstateranden att ”ungdomarna är så dumma att de inte förstår.” Den förstnämnda är åt skogen, den sistnämnda förtjänar ett långfinger.
Så, var gömmer sig de verkliga orsakerna? För att svara med en enda mening citerar jag en 22- årig, anonym kvinna som blev citerad i Talousasiaa Opiskelijoille 19.3.2010. Kommentaren är hennes syn på dagens samhälle och framtiden:
"Meneekö Suomessa kaikki asiat kokoajan enemmän päin vittua ja sama maailmantalouden ja ympäristöasioiden kanssa?”
Unga känner ökad osäkerhet och rädsla, de (vi) utesluts ur den etablerade arbetsmarkanden och många känner ångest för framtiden. I den här situationen har miljörörelsen inte lyckats framställa sig som en attraktiv plattform för politisk påverkan. Kampen om de materiella tillgångarna prioriteras, inte miljön. Klart att miljörörelsen inte är ensam om detta problem, till exempel har samtliga partipolitiska ungdomsorganisationer (Vänsterunga enda undantaget) ett sjunkande medlemsantal. Så, vad borde man gräva fram ur verktygslådan?
Det har sporadiskt ekat krav på grundinkomst från prekariatrörelsen och studentnätverken, men någon politiskt intressant diskussion om ämnet har vi inte haft på några år. Det skulle vara på sin plats nu.
Grundinkomst är något som även borde ligga i miljörörelsens intressen. Arbetaren idag är fastkedjad i en spiral av osäkerhet, och vinglar utan stadig plattform i ett maskineri som (även) ur en grön synvinkel kräver stora, strukturella förändringar. Grundinkomst skulle innebära att människor till en betydligt större utsträckning skulle kunna kontrollera sina liv, och möjligheten att vägra arbeta skulle öppna sig. Grundinkomst är den plattform (vi) arbetarklassen i det moderna samhället saknar. En plattform som skulle ge balans till dagens vinglande från lucka till lucka, från skitjobb till skitjobb.
Påtvingande av arbete är den huvudsakliga formen av social kontroll, eftersom man tvingas arbeta för att få materiella tillgångar över huvudtaget. Grundinkomst skulle vara en klubba i huvudet på denna kontrollmekanism. Detta skulle möjliggöra större resurser även för miljörörelsen, då människor till större utsträckning kunde välja vad de ägnar sig åt. Idag ägnar sig många endast åt arbete eftersom det inte finns andra möjligheter. Hyran och maten måste faktiskt betalas.
Grundinkomst är inte den avgörande vänsterkroken som knockar ut systemet, men den skulle ge möjlighet till ett liv som inte går enligt kapitalets manus.
