Tillbaka
Världens befolkning kan indelas på olika sätt. Marko Ulvila och Jarna Pasanen använder sig av en indelning utgående från konsumtion i en kämpande, en hållbart konsumerande och en överkonsumerande grupp. Det är den överkonsumerande delen som lever ohållbart, och vem tillhör denna grupp om inte de mest utvecklade, den fantastiska teknikens länder, den Fair Trade- konsumerande befolkningen i OECD länderna. Att påstå att en ekologiskt hållbar livsstil är omöjlig innan rätt teknik uppfinns för att ta hand om atomkraftsavfall och producera ekologisk el, är fel. Idag lever en stor del av befolkningen hållbart, exempelvis i Latinamerika.
Miljöfrågan är alltså en klassfråga. Högre inkomst leder till ökad konsumtion och följaktligen till miljöförstöring. Den stora inkomsttagaren är den största förstöraren och pengaekonomi styr världen mot sitt slut. Den rådande fossilkapitalismen (dvs. att kapitalismen baserar sig på fossila bränslen) är ohållbar, den gröna kapitalismen är en myt. Vilken kapitalism kommer näst?
Det är här Robin Hood kommer in i bilden. Han vill inte se någon ny form av kapitalism alls. Han kommer in med en lie, svepandes över höginkomsttagarnas löner och lyckan framträder i tre huvudpunkter: 1) Miljöskadan blir mindre 2) De som efterapat de välbärgade slutar upp med det och detta leder till förminskad miljöförstöring 3) Som grädde på tårtan blir världen jämlikare och trevligare. Idén om att pengar medför lycka måste alltså remplaceras med annan, icke-materiell lycka.
Kärt barn har många namn. Robin Hood kan också kallas för Degrowth metoden. Vad som föreslås är alltså ett systemskifte. Konsumtionen och produktionen måste reduceras, samt omorganisering av samhället krävas, så att en mer deltagande och direkt demokrati är möjlig. Om konsumtion och produktion slutar upp att växa, kan kvalitativ tillväxt förväntas på andra områden, så som ökad tid för en själv och andra, hälsa och konst. Degrowth innebär alltså en plattform för utveckling mot ett hållbart, jämlikt, ekologiskt bestående, demokratiskt, deltagande, ekologiskt och etniskt olikt samhälle, där man använder naturresurserna på ett sådant sätt att de tillåts förnyas. Det gäller alltså att stärka makten och tillgången till resurser hos den kämpande klassen, den hållbara klassen är tvungna att respektera och skydda den existerande hållbara livsstilen och den överkonsumerande klassen tvingas grundligt förändra sitt konsumtionsbeteende. Möjliga metoder för att förverkliga denna icke-tillväxt skulle kunna vara maximilöner, restriktioner för företags storlek, prioriterandet av tätbebygd och skatter för användandet av t.ex ekologiska resurser. Samtidigt skulle man även övergå från att istället för löneförhöjning ge ”fritidsförhöjning”.
En försvenskning av termen är ännu något oklar men ordet nerväxt har i viss mån använts. Det beror till stor del på att rörelsen mest varit på tapeten i Frankrike som där redan har lett till instiftandet av ett degrowthparti år 2006, Parti Pour la Décroissance. Termen i sig har en viss negativ klang, men denna försvaras för att det gör det svårare för det rådande kapitalistiska systemet att överta och omvända ordet till något annat, som det hittils gått med andra gröna försök, ta som expempel “grön kapitalism”.
För mer information:
Ulvila, Marko & Pasanen, Jarna. 2009. Transformations to Sustainability. Combined Responses to the Interconnected Crisis of Ecology and Economy. Coalition for Environment and Development.
http://www.degrowth.net/Economic-Degrowth-for
Robin Hood- modellen
12.04.2010
En artikel om degrowth- rörelsen av Olivia Penelope Maury, som studerar sociologi på Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.
Klimatförändringen är ett faktum. Att klasskillnader finns är ett annat. Och dessa är inte bara två slumpmässiga faktorer som råkar finnas samtidigt i samma samhällssystem. Nej, detta är ren matematik; den ena korrelerar vackert med den andra.Världens befolkning kan indelas på olika sätt. Marko Ulvila och Jarna Pasanen använder sig av en indelning utgående från konsumtion i en kämpande, en hållbart konsumerande och en överkonsumerande grupp. Det är den överkonsumerande delen som lever ohållbart, och vem tillhör denna grupp om inte de mest utvecklade, den fantastiska teknikens länder, den Fair Trade- konsumerande befolkningen i OECD länderna. Att påstå att en ekologiskt hållbar livsstil är omöjlig innan rätt teknik uppfinns för att ta hand om atomkraftsavfall och producera ekologisk el, är fel. Idag lever en stor del av befolkningen hållbart, exempelvis i Latinamerika.
Miljöfrågan är alltså en klassfråga. Högre inkomst leder till ökad konsumtion och följaktligen till miljöförstöring. Den stora inkomsttagaren är den största förstöraren och pengaekonomi styr världen mot sitt slut. Den rådande fossilkapitalismen (dvs. att kapitalismen baserar sig på fossila bränslen) är ohållbar, den gröna kapitalismen är en myt. Vilken kapitalism kommer näst?
Det är här Robin Hood kommer in i bilden. Han vill inte se någon ny form av kapitalism alls. Han kommer in med en lie, svepandes över höginkomsttagarnas löner och lyckan framträder i tre huvudpunkter: 1) Miljöskadan blir mindre 2) De som efterapat de välbärgade slutar upp med det och detta leder till förminskad miljöförstöring 3) Som grädde på tårtan blir världen jämlikare och trevligare. Idén om att pengar medför lycka måste alltså remplaceras med annan, icke-materiell lycka.
Kärt barn har många namn. Robin Hood kan också kallas för Degrowth metoden. Vad som föreslås är alltså ett systemskifte. Konsumtionen och produktionen måste reduceras, samt omorganisering av samhället krävas, så att en mer deltagande och direkt demokrati är möjlig. Om konsumtion och produktion slutar upp att växa, kan kvalitativ tillväxt förväntas på andra områden, så som ökad tid för en själv och andra, hälsa och konst. Degrowth innebär alltså en plattform för utveckling mot ett hållbart, jämlikt, ekologiskt bestående, demokratiskt, deltagande, ekologiskt och etniskt olikt samhälle, där man använder naturresurserna på ett sådant sätt att de tillåts förnyas. Det gäller alltså att stärka makten och tillgången till resurser hos den kämpande klassen, den hållbara klassen är tvungna att respektera och skydda den existerande hållbara livsstilen och den överkonsumerande klassen tvingas grundligt förändra sitt konsumtionsbeteende. Möjliga metoder för att förverkliga denna icke-tillväxt skulle kunna vara maximilöner, restriktioner för företags storlek, prioriterandet av tätbebygd och skatter för användandet av t.ex ekologiska resurser. Samtidigt skulle man även övergå från att istället för löneförhöjning ge ”fritidsförhöjning”.
En försvenskning av termen är ännu något oklar men ordet nerväxt har i viss mån använts. Det beror till stor del på att rörelsen mest varit på tapeten i Frankrike som där redan har lett till instiftandet av ett degrowthparti år 2006, Parti Pour la Décroissance. Termen i sig har en viss negativ klang, men denna försvaras för att det gör det svårare för det rådande kapitalistiska systemet att överta och omvända ordet till något annat, som det hittils gått med andra gröna försök, ta som expempel “grön kapitalism”.
För mer information:
Ulvila, Marko & Pasanen, Jarna. 2009. Transformations to Sustainability. Combined Responses to the Interconnected Crisis of Ecology and Economy. Coalition for Environment and Development.
http://www.degrowth.net/Economic-Degrowth-for
