Tillbaka

Återta allmänningarna

04.03.2010

av Olivia Penelope Maury

Under årens lopp har olika grupperingar av folk i världen och även i Finland kämpat med projekt som att ta tillbaka gatorna och staden för allmänhetens bruk. Metropolen fungerar idag som fabrik för biopolitiska produkter och ersätter i viss mån den traditionella industriella fabriken. För att på ett produktivt och kreativt sätt skapa dessa produkter behövs det frihet och utrymme för kreativitet och vidare, allmänningar. Idag gör Commons-diskussionen, eller försvenskat diskussionen om allmänningarna, entré på det politiska planet. Vad menas med begreppet och hur kan det användas som en resurs att kämpa för? Skulle det vara en någonting som skulle inbegripas i miljörörelsen, ge den en ny aspekt och förena denna med andra rörelser?

Rådande kriser stärker medvetenheten om allmänningarnas existens och nödvändighet. Man skulle kanske kunna säga att rådande kriser är kriser av allmänningar. Naturliga allmänningar är en förutsättning för vår överlevnad, sociala allmänningar garanterar de sociala sammanhangen och de kulturella ger oss friheten att utvecklas som individer. Allmänningarna är fundamentala byggstenar för vårt liv och sociala välfärd. Allmänningar inkluderar bl.a. vatten, säd, mjukvara, kulturella företeelser och atmosfären. Det handlar alltså inte bara om "saker", utan även delar av livets levande dynamiska system inbegrips. Allmänningarna är varken privata eller offentliga men formar tillsammans en social sammansättning för ett fritt samhälle. Allmänningarna ägs inte av någon. Varför verkar det ändå som om alla dessa saker inte skulle ligga till allmänhetens förfogande?

Svaret ligger till stor del i privatiseringsaktioner, restriktioner och patentering. Vatten privatiseras, sädesslag och gener patentbeläggs och de immateriella produkter som produceras i dagens samhälle avgränsas genom upphovsrätt och slutna databaser. Universitetslagar hopdiktas för att mer kontroll ska kunna utövas och olika mekanismer av privatisering av information skapas. Den västerländska kapitalismen bygger på tillväxt och försöker därför utvidga sina fästen till områden som traditionellt sett varit allämna. All denna teknologiska och juridiska kontroll försämrar den samhälleliga kreativiteten och produktiviteten och begränsar individernas tillgång till information och kultur . Vem är det som har rätten att bestämma över det som tillhör alla, och ta ifrån friheten till allmänningar?

Ekonomiska intressen styr och kreativiteten hämmas. Dagens sociala rörelser handlar i hög grad om att försvara allmänningarna; mot gruvdrift som förstör liv och land, mot ekonomin som ger bränsle åt klimatförändringen, mot försök att göra profit på hälsa och undervisning och att förändra det genetiska arvet. Trots att en ekologisk katastrof är nära fortsätter privatiseringarna och sökandet efter nya resurser att privatisera och även den globala finanskrisen leder till ökat beteende av samma slag.

Vi hör idag desperata rop efter socialism som ett resultat av krisen. Neoliberalismen präglas av girighet, egoism och privata vinstintressen och lyckas inte distribuera den gemensamma välfärden. Kapital förstör det allmänna i både sin fysiska och sociala form eftersom vinstmaximering eftersträvas på någonting som inte är menat att ägas, och som följaktligen även borde vara omöjligt att värdesätta. Klimatförändring, förbrukning av resurser och andra ekologiska katastrofer är stora hot. Extrem social ojämlikhet, hierarkier av välfärd, ras och nationalitet, fattigdom är sociala problem. Säkert kan social kontroll sakta ner planetens undergång, eller i alla fall återdistribuera lite välfärd åt de fattiga som globala eliter har tagit. Punkten är dock enligt Michael Hardt och Antonio Negri i boken Common Wealth att socialism inte fungerar i den biopolitiska eran av produktion. Enligt dem är socialism inte bättre än kapitalism, eftersom bägge innefattar ett våldsamt moderniseringsprojekt som förintar allmänningarnas autonoma ställning. Allmänningarna skulle inte utestänga de icke-ägande som privategendom eller marknad gör. Allmänningarna måste därför nås med andra medel. Hardt och Negri förespråkar en altermodernistisk kamp i stället för modernistisk eller antimodernistisk. Felet i modernismen är att den alltid definieras av hierarki, egendom och kolonialism, vilka gör revolution omöjlig. Antimodernismen igen motsätter sig allt inom modernismen och är på så vis inkapabel att uppnå frigörelseprocessen som rör sig bakom motståndet för att finna en ny värld. Lösningen är då altermodernitet, i zapatistisk anda, där samspelet mellan det allmänna, ”the common” och multituden av singulariteter är den rätta grunden för revolution. När singulariteter reser sig som en gemensam kropp och blir multitudens autonoma motståndsrörelser kan oregerbarheten bli en revolutionär process.  Den altermodernistiska kampens tre huvudpunkter är singularitet, allmänningar och revolution, som strider mot den modernistiska uppställningen av identitet, egendom och suveränitet. Grunden i altermodernismen ligger i att försöka hindra privatiseringen av ekologiska allmänningarna och organiseras genom de sociala allmänningarna.

Hardts och Negris lösning är alltså en revolution som skulle förnya samhället till ett där allmänningarna skulle stå i centrum. Det finns ingen klarlagd plan för hur detta skulle kunna uppnås, men att känna igen allmänningarna i en värld definierad av privat egendom och att motsätta sig de reformer och processer som förstör är väl en början, och att gång på gång påminna sig om att en annorlunda värld är möjlig.

Olivia Penelope Maury,
Studerar sociologi på Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet